Problemet med att diskutera politiska frågor med närstående är för mig att jag blir så känsligt och personligt involverad. Det är klart att jag blir berörd på ett mer ingående sätt när en av mina föräldrar påstår att transsexuella inte borde få behålla spermier etc. efter könskorrigering och att monarkin borde avskaffas först när en transsexuell föds in i släkten. Ifall det vore en främling hade jag idiotförklarat och skurit och stympat varje ord. När det däremot är någon närstående börjar jag kasta servetter och skrika.
Det är som att de ifrågasätter mig när de ifrågasätter mina åsikter.
(Särskilt när jag får höra att jag bara bryr mig om transpolitik och feminism för att vara häftig. Tack, liksom.)
Och det är klart att det kanske verkar så. För en utomstående kanske det verkar naivt och uppmärksamhetsosande att jag som en 15-årig cistjej bryr mig om transpolitik. Newsflash: att jag bryr mig om transpersoners fulla rättigheter betyder inte att det är den enda politiska inriktning jag är intresserad av. Jag tycker dock att det är tillräckligt viktigt för att vilja ta en diskussion om det, även om jag inte är jättepåläst.
Nej, jag kanske inte bryr mig om transpolitik när jag är 40 år. Drar det ner på min credibility? Betyder det att jag inte kan ha viktiga saker att säga?
Jag blir så trött på det där. Det vuxna företrädet. Jag vet mer om transpolitik än mina föräldrar (om än ganska magert), men tydligen räknas inte det eftersom jag inte får dricka vin, röka, köra bil, hamna i fängelse, röka eller har gått ut gymnasiet eller studerat på universitetet. Deras kunskap anses fortfarande mer väsentlig, även om den är betydligt mycket mindre.
Stor jävla suck.
Jag hittade just hit, men jag är redan väldigt glad över att jag gjorde det. I en bloggosfär där det känns som om allt fler bloggar blir allt sämre, både vad gäller språk och innehåll, skriver du om viktiga ämnen och använder ett grammatiskt och stavningsmässigt korrekt språk. (Det sistnämnda betyder mer än vad du kan tänka dig, då jag råkar vara lite av en språknörd.) Och du är 15 år! Jag upplever många i min egen ålder, det vill säga 18-årsåldern, som både mindre engagerade och mindre engagerande (två egenskaper som dock ofta hör ihop har jag märkt). Skulle till och med tvivla på att jag själv hade kommit lika långt som du när jag var 15 - även om jag redan då skrev och diskuterade mycket. Jag visste i alla fall inte vad en cisperson var förrän förra året, sorgligt nog, trots att jag länge har varit engagerad i hbtq-rörelsen.
SvaraRaderaTLDR: Detta är från och med nu en av mina nya favoritbloggar!
Hej. Här sitter jag och dör lite av komplimangerna. Tack så mycket!
SvaraRadera