Slöjan och jämställdheten

Kritiken av slöjan är dagens populäraste ifrågasättande av moderna könsmaktsordningar och könsroller. Diskussionen är behövlig och utgör en bra grund för vidare diskussion av olika kulturers könsroller och traditioner. Problematiken i dialogen är dock att utgången alltför ofta blir att slöjor och jämställdhet anses oförenliga. I nationalistiska högerpartier runtom i Europa ekar således nu idén om ett förbud mot den heltäckande slöjan. Bland annat Sverigedemokraterna anammar idén och i Frankrike har förbudet redan förverkligats. De 2 000 kvinnor som fram tills nuburit heltäckande slöja i Frankrike riskerar att få böter på 150 euro eller att ”gå en kurs i medborgarskap” ifall de vistas i sina slöjor på torg, tunnelbanor eller i affärer. Ett av argumenten är att den heltäckande slöjan är ”kränkande mot kvinnor” och att lagen ”försvarar kvinnors värdighet”.

   Vårt eget samhälle står handfallna inför att analysera sina egna traditioner och normer. Först när andra kulturers orättvisa könsmaktsordningar och könsroller infiltrerar vårt samhälle är vi kapabla till att urskilja orättvisorna könen emellan – men inte orättvisorna mellan könen i vårt samhälle, utan i deras, i den andra kulturens. Varför vill inte Sverigedemokraterna och andra slöjkritiker förbjuda klackskor – dessa obekväma, skadliga skor som ger associationer till objektifiering och sexualisering av kvinnokroppen? Och andra kvinnliga, västerländska och moderna normer – borde vi inte ifrågasätta dem med lika stor entusiasm och skepticism som vi ifrågasätter slöjan? De flesta av oss är alltför indoktrinerade i den naturlighet som utgör vår vardag och våra normer för att se det negativa och orättvisa i dem – att fler män än kvinnor sitter på chefsposter i Sverige förklaras med att kvinnor helt enkelt är sämre chefer av naturliga, biologiska skäl och att pojkar leker aktiva leker medan tjejer leker passiva anses också naturligt. Våra normer och traditioner är naturliga, andras är det inte, påstås det och så har vi inget problem med att kritisera dem utan att behöva rikta kritiken mot oss. Sverigedemokraterna summerar detta tankesätt snabbt men talande på sin hemsida:

                             ”I dagens Sverige har jämställdhetsdebatten i allt för hög utsträckning kommit att präglas av extrema och verklighetsfrånvända feministiska doktriner som helt förnekar förekomsten av biologiska skillnader mellan män och kvinnor och som kräver särbehandling istället för likabehandling samtidigt som man undviker att diskutera flera av de verkligt allvarliga hoten mot svenska kvinnors frihet och säkerhet. I dagens Sverige flyttar kvinnofientliga religioner och kulturer fram sina positioner.”

                            Sverigedemokraterna vill slopa den skattefinansierade genuspedagogiken i skolan och reducera antalet lagliga abortveckor, men när det kommer till slöjfrågan och islams kvinnosyn blir de plötsligt glödande angelägna, kvinnorättighetsivrande, ”riktiga” feminister. Det är i alla fall det SD försöker sprida skenet av när de propagerar för ”ett förbud mot bärandet av heltäckande slöjor på allmän plats”. Det enda jag ser är dock att de försöker profilera sig som feministiska med svepande argument, men att de stinker av unkna kvinno- och människovärderingar under den lättgenomträngliga ytan. För det är inte särskilt djupgående argument. Ifall SD hade varit lite mindre antifeministiskt hade de dykt lite djupare och förmedlat en betydligt mer nyanserad bild av den heltäckande slöjan. Den är inte helt oproblematisk, precis som alla andra könsladdade kännetecken i samhället, men den är definitivt inte en av de fundamentala grundpelarna till Sveriges ojämställdhet, vilket SD och dylika islam-kritiska grupper och personer påstår. För uppskattningsvis drygt 4 % av Sveriges befolkning är muslimer och endast ett marginellt antal av dem bär heltäckande slöja. Det är ganska mycket väsen för nästan ingenting.

                             ”Deheltäckande slöjorna har sin grund i en förkastlig hederskultur där kvinnors värde och rätt att vara befriade från kränkningar och trakasserier villkoras av hur de klär sig.” Så heter det när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson uttalar sig om problematiken kring slöjan på Sverigedemokraternas hemsida.

Jag håller delvis med men Jimmie Åkesson tycks vara obenägen att se lite längre. Det finns en liknande syn på könen i vårt samhälle. Att män kontrolleras av och är offer under sin egen sexdrift och att kvinnorna enbart är föremål för denna sexdrift finns även i vår kultur. (En undersökning på 2 600 personer som gjordes i Sverige av Amnesty 2008 visar att en av fem personer, eller drygt 20 %, anser att kvinnan bär någon del av ansvaret ifall hon blir våldtagen efter att ha klätt eller betett sig utmanande). Den synen är lika förkastlig och förtryckande oavsett ifall den ger uttryck i skönhetsoperationer, korsetter eller heltäckande slöjor. Givetvis är det något vi ska arbeta mot. Konceptet att patriarkaliska strukturer skulle kunna motarbetas med ett lagstadgat förbud måste jag dock protestera mot. Är det inte lika fel att tvinga på som att tvinga av kvinnor klädesplagg? Ett förbud kan också resultera i ett allt mer påtagligt stigma kring muslimska kvinnor och den heltäckande slöjan, att vissa kvinnor utesluts utbildning samt att fler muslimska kvinnor blir isolerade i sina hem. Ifall vi vill att muslimska kvinnor ska få bättre liv och ”slippa bli kränkta” behövs en drastisk ändring i förhållningssättet vi har till slöjan. Att ha på sig tunt tyg över kropp och ansikte är inte ett förtryck i sig. Förtrycket kommer när det blir tvång att ha det på sig, eller tvång att inte ha det. Ifall det nu är ett besegrat kvinnoförtryck SD och dylika slöjkritiker suktar efter borde de ändra taktik. Inte bara för att lagidén kan ha direkt motsatt effekt, utan för att det också är osäkert ifall den överhuvudtaget skulle hjälpa. Innan 1920-talet var smink enbart för prostituerade, men under årtiondet förändrade det karaktär. Sminket blev en kvinnlig, innovativ revolution, ett sätt för kvinnor att bryta sig ut ur kvinnoförtrycket – kvinnorna hade kontroll över sminket. Efter drygt 90 år är sminket dock inte längre en feministisk revolution, utan mynnar ut i en vardagsrutin av att tillfredsställa män (ibland). Ergo: patriarkatet är inte ensidigt utan anpassar sig till den kvinnlighet vi skapar. Muslimska kvinnor kommer fortsätta att vara en underordnad och stigmatiserad grupp även utan burka och niqab.

                             Att kvinnor tvingas bära slöja är hemskt och beklagligt och något vi absolut ska arbeta mot, men vi kan omöjligt bortse från de som gör det av egen fri vilja som ett uttryck för en del av sin identitet. Förbud är inte svaret ifall vi vill motarbeta kvinnoförtryckande strukturer. Jag tror dock inte att SD och liknande grupper försöker motarbeta kvinnoförtryckande strukturer. Jämställdhetsargumentet är bara en ursäkt för dem till att få utlopp för sin illa dolda rasism, vilket de gör på det enklaste sättet: genom att inskränka på friheten och rättigheterna hos muslimska kvinnor, som är en av de mest stigmatiserade och negligerade grupperna i Sverige och Europa idag.

Okej, tack, tack, tack för alla varma, kritiska och personliga kommentarer! De har lyst upp min dag. Jag kommer vara inaktiv på bloggen till 11 juni, drygt, men ni får ha en störtfin sommar fram tills dess med jordgubbar och Ernst Kirchsteiger, utan regn, åska, spindlar och fästingar!

Live long and prosper!