Ifall jag fick en tjuga varje gång ett stycke fan sagt att hens idol absolut inte, under inga circumstances är gay, hade jag haft flytt landet med fickorna fulla av pengar för länge sedan. Banka in det i era skallar att sexualitet inte motsvarar (eventuell) manlighet, snygghet, musikalitet yada yada yada. My motherfucking Gufna.
Plus. Är det inte konstigt hur artister ska stå för så mycket mer än bara artisteri? De ska vara löjligt attraktiva och tilltalande som personer också. Låt mig presentera ekvationen som alla artister ska uppfylla: snygg-snygg-snygg + extremt-begåvad + älskad + ändå-jävligt-ödmjuk. Ifall det nu är artistens talang som är det relevanta borde väl de andra aspekterna flagna bort lite? Icke. Det känns snarare som att artisteriet bara följer med i förbifarten för att göra det uppenbara lite subtilt: att de lyfts fram främst för att tonårsbarn ska dregla, köra ner händerna i byxorna och framförallt spendera pengar på dem. Artister ska leverera njutning på så många olika nivåer, men viss njutning är mer värd än annan.
Menkomigen. Så är det ju. Tonårsbarn är ytliga, no offence men verkligen och det är ingen nyhet heller. Ge mig blonda lockar på en koreansk, blyg sexgud och ni kan glömma allt vad rationalitet heter. Pengar är till för att spenderas! Lite kärleksringar runt samma artist and I might hesitate.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar