Tack och fuck you

Åhvadjagärtröttpåattvaratröttochensamochkomplexfylldochjagadochångestfylldochensamochensamochensam.

Jag är så jävla arg på allt det som tvingats på mig. På alla de utmattande strukturer och normer jag tvingats bära. Över att bli nervräkt i buskar, tafsad på, flinad åt, undervärderad, förminskad och äcklig-förklarad. Både av andra och av mig själv. Över att krama om kringdanglande lårfett och hela tiden hålla huvudet framåt för att inte få dubbelhaka. Över att bli kallad fjäskig när jag räcker upp handen. Över att bli himlad åt, skrattad åt, fräst åt, av att sätta upp hinder för mig själv och kräva så mycket att resultatet blir så litet.

Tack feminismen för att du slet sönder ögonbindeln och gav mig en anekdot mot självhatet.

Vart tog min vilja vägen? Den bleknade någonstans. 

Mina komplex är avskyvärda igen, mitt huvud är snett för fan och oproportionerligt och inte för att jag vill bry mig men det är det.

Jag kommer ihåg när jag var runt tio år. Jag har en liten, liten blek "knöl" på kinden (som ser ut lite som en fastfrusen tårdroppe) och jag fick nästan panik när jag upptäckte den för första gången. När jag tittade på mitt ansikte i spegeln tänkte jag alltid "skönhetsoperation kommer lösa allt" och jag var tio år och det känns som att jag inte utvecklats en ynka bit när jag står framför spegeln igen nu.

Jag behöver en ny feminism-shot som kan ge mig en lika stark och intensiv ögonöppnare som den jag fick för ett-två år sedan. Jag behöver modet igen, att duscha hårig som en jävla björn bland renrakade tonårskroppar och köra upp stoltheten i varenda jävles ansikte, lite sådär subtilt. Jag vill, men jag vågar inte, för jag har utsatts till en ny situation som jag inte är van vid, som heter gymnasiet och som enligt alla ska vara helt jävla vidunderligt underbar.

Inte för mig. Inte för mig som sticker ut men försöker dölja det. 

Ge mig tillbaka min vilja, den jäveln som tog den. Jag behöver den för att kunna andas. 

Over and out