Stilavgörande

Lillebror:
"Jag tror att jag vill klippa av mig håret." 
Orolig syster: 
"Varför?" 
Lillebror:
"Det är regel att en måste sätta upp det i hårsvans på kemilektionerna och det vill inte jag för jag ser så ful ut då." 


Min lillebror är kanske inte lika, men i alla fall något i närheten av lika, ytlig och bekymrad som jag var som tolvåring. Förutom det att min utseendeångest var i princip daglig och yttrade sig i att jag fingrade på tandborstar med tanken på att kanske råka "slinta" med dem ner i strupen, att jag spände fast bälten under tröjan för att spänna in magen a och att jag vägrade gå ut osminkad. Jag mår nästan lite illa när jag ser trettonåringar halka runt på stan i parfymdimmor och blyga klackar för det var en så jävla jobbig period. Och den verkade aldrig ta slut. 


Det är klart att en som förälder ska låta sin unge ha sin egen stil. Ifall mina föräldrar inte hade låtit mig gå upp halv sex för att äntra dödskamp efter dödskamp med mitt hår och smörja kajal över hela ansiktet hade jag mått ännu sämre. Utseendefixeringen hade varit viktig ändå - att ge vika gör inte att utseendefixeringen försvinner men en del av den, i alla fall för stunden. Jag tror inte att vi kan tvångsändra tonåringars och nästan-tonåringars stilar. Vi måste ändra de oftast sjuka idealen som tvingar fram och ger upphov till dem, ifall de är osunda och får ungar att må dåligt.


Det finns så mycket annat att tänka på, att ha ångest över och att roa sig med. Att gräma sig över sin frisyr lite då och då är naturligt, men ifall det blir på en daglig basis så är det något som är grovt fel. Och det är så jävla uppenbart och borde vara det för alla.


Plus. Jag borde verkligen göra min läxa. Typ verkligen. Men det. finns. för. många. distraktioner.
Fan för söta koreaner. Fan för internet. Fan för riktblock.