Jag längtar efter en uppenbarelse. En helt uppenbar uppenbarelse om mig själv, min omgivning och om mitt liv som kommer få mig att stå ut med mig själv och med andra. Att polletten trillar ner, vyerna vidgas ut, livet sväller, ryggraden sträcks ut och leendet slutar fjälla. Jag orkar inte gå runt med en tung ryggsäck fullproppad med ångest och komplex, för det känns som att jag har hälften inne. Jag förstår strukturerna i teori, jag vill bara kunna applicera dem på mig själv och mitt självförtroende också: våga gå ut och ta för mig, sluta cirkulera runt kring periferin och stumt vittna hur andra varelser (så kallade killar) roffar åt sig, knyter kontakter och mår bra. Jag vill kunna vara del av det utan att behöva känna att jag är störig eller ovärdig. Jag vill hinna fatt feminismen en gång för alla, skulle en kunna uttrycka det.
Plus. Det här var inte ett helt onödigt inlägg. Nu jävlar ska jag sluta använda könade pronomen i bloggen nämligen. Starting NOW. Upp till kamp. Bring it on.
Egoista!Fighting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar