Kom igen då, grabbar!

"Lyft på hakan, grabben."
"Hej, grabben." 
"Kom igen då, grabben!" 
"Titta där, på fiskmåsarna, grabben!" 
Det. Det där. Jag gick på en realtivt genusmedveten högstadieskola som fajtades med könsroller och penisdominans, som ifrågasatte heteronormativitet och lät oss producera sex- och samlevnadsklipp för vår stads gay radio. Jag var redan irriterad på heteronormativitet och könsroller innan jag började skolan som 13-åring men den hade förmågan att provocera och påverka och influera mig än mer och nu, två efteråt, efter föredrag om sex och samlevnad, hen-diskussioner med "Ful" och x antal texter om könsroller, har min ilska sträckt sig längre och längre och blivit än mer omfattande. Min bana som feminist, som började med att jag blev introducerad till homosex som 13-åring (jo) och irritation över hur min sminkade förebild, som var man, alltid blev kallad för bög som att det var en legitim anledning för hat, har blivit än mer enträgen och genomsyrar mer och mer på flera olika nivåer.
Jag kommer dock ihåg hur en av lärarna alltid kallade sin ettåring för "grabben", och nästan aldrig vid namn. Som att ungens kön var viktigare/kom före namnet i ungens identitet. Rent symboliskt snackat alltså, men det påverkar stackaren också, framhäver skärpan kring kön och förstärker hur viktigt ens kön är. Jag tycker det var konstigt, just för att han var biträdande rektor på en genusmedveten skola - men han var å andra sidan inte en av de lärare som pushade på mest kring feminism eller medverkade i några heta diskussioner huruvida det är en samhällsfara att släppa ut sin son på gatan i klänning eller inte. Men ändå.
Trots att han inte var en viktig faktor i min förståelse kring hur kön påverkar oss och hur vi påverkar kön rent teoretiskt, så bidrog dock hans ständiga "grabben" till att jag verkligen öppnade ögonen och öronen än mer. Det är så lätt att säga saker utan att reflektera och sedan när feminister försöker få folk att inse hur vi könar våra barn och hur det påverkar dem negativt, så står föräldrarna där och rycker på axlarna för "vi uppfostrar vår dotter till en individ, faktiskt." utan att tänka på hur många gånger de verkligen tilltalat henne vid namn jämfört med "tjejen"/"gumman"/*annat-könat-smeknamn*.
Och det brukar jag tänka på i diskussioner. För min lärare var feminist och genusmedveten och han tänkte ändå inte efter så långt att insåg vad hans "grabben" kunde förmedla. Då undrar jag bara hur vissa andra föräldrar, som inte alls är lika genusmedvetna och feministiska (nåja), behandlar sina ungar. Och det är en tanke jag inte är särskilt förtjust i.