För att inga oklarheter ska uppstå kring min grammatik: jag har gjort det till min livsuppgift att avnormalisera det patriarkaliska språket. Därav "en" istället för "man". Jo, för så petig är jag, som den überpedantiska, fjolliga henniska jag är. Och det retar gallfeber på mig när jag likt fan ramlar på orden och råkar trycka in ett "man" i meningsuppbyggnaden ändå. Dessutom ska en stå för vad fan en säger, vilket en definitivt inte gör när en säger "man"/"en". Därför försöker jag undvika det, fast det går ju raka vägen åt helvete. Jag har använt "en" fyra gånger bara i förgående mening.
Men ah. Bara-så-att-ni-vet.
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar