En liten dikt om kärlek

Järndroppar upplöses från metallrören av vår kärleks avloppssystem

skingras, upplöses och smälter

Du hukar under ljudet från det fräsande vattnet som rinner igenom det

och jag ryser

Jag vet inget annat

än det här

ta det inte bort från mig

Fläckarna på väggarna fanns de där igår?
I alla fall så finns de här nu

Blöta handavtryck på vår sladdriga vardag, på vår sladdriga tapet

Tillförsikten lossnar

skingras, upplöses och smälter det också

Det droppar ner på vår hud

porslinsdroppar av glittrande vätska

och metallrören är minimalistiskt små

materialet av järn har avdunstat, trängt in i sig själv

eller nej

vi är antimateria

och vi suger ut allt

suger in?

I infekterade avloppsrör finns inga känslor.

När min hjärna är lika produktiv som en skål gröt brukar jag skriva dikter. När jag var elva och sådär trendigt intresserad av pappas rakblad och smygkär i Berny Pålssons ärr så skrev jag dikter hela tiden. I min otillräcklighet av att vara destruktiv fysiskt var jag destruktiv psykiskt, och dikterna var ett enkelt sätt att tränga ur mig det på. Rakbladsdikter som substitut för att jag inte skar mig. Den däruppe är ett resultat av dagens hjärngröthet. Jag är überförkyld och bara droppar och droppar. Som substitut för att jag aldrig har varit tillsammans med någon blev det en kärleksdikt.

Typ lev. 

Och såhär smygprovocerad ser jag ut när jag ser på odemokratiska,
ojämställda och heteronormativa  kungabröllop. Bara så ni vet, alltså.