Bieber-fever?

Jag tycker att hatet mot Justin Bieber är rent ut sagt skitlöjlig. Kritiken är oftast obefogad och överdriven. Och visst har vi sett den många gånger förut? Det börjar bli slentrian.

Kritiken innehåller som vanligt anspelningar på homosexualitet och kön. Återigen ser vi ett tydligt mönster: det värsta som kan hända en man (hetero som homo) är att bli kallad kvinna och/eller bög. Varför?Vad gäller ”kvinno”-aspekten finns det ett outtalat tvång hos män av att vara det knullande subjektet (och hos kvinnor av att vara det knullade objektet). Det är jävligt viktigt för oss att vara våra kön. Eftersom kvinnor står längre ner på samhällshierarkin klättrar män obönhörligt neråt när de anspelar på kulturellt och socialt anspelade feminina attribut, som korsade ben, målade naglar etcetera. När kritiska blickar vänds mot Justin Bieber så ser vi det här tydligt. När syftet är att såra och förolämpa sjungande killar är det bög-rykten och vaginor som kommer på tal, inte eventuell tondövhet. Det är som att de manliga sångarnas kön kommer i första hand, och själva sången i andra.

Det är dock inte Justin Bieber-hatet jag hade tänkt ta upp särskilt mycket, mer hatet mot hans fans, och fans hos andra hatade och bög-förklarade artister som till exempel Tokio Hotel, som jag själv lyssnat sönder och älskat till döds.

Härom dagen inträffade nämligen en händelse som fick mig att tänka efter lite, just eftersom jag har erfarenheten av att vara ett frenetiskt TH-fan.

Jag hade nämligen hittat den mycket mytomspunna boken av Valiere Solanas, som jag varit sugen på att skumma igenom sedan jag fick höra vilket psykbryt och manshatare hon var. Och jag hittade den i en bokhandel! Bara sådär, utan av att ens ha letat efter den. Jag hade varit säker på att den inte fanns tillgänglig längre. Tolchock och überglädje. Pappa ville ta ner mig på ytan lite, och sade sådär finurligt och kritiskt:

”Fast du, Frida – den här glädjen du känner nu, kan inte den jämföras med den du kände när du lyssnade på Tokio Hotel?”
Som för att förtydliga att glädjen och förtjusningen jag kände nu var ganska ytlig, eftersom den var lik uppståndelsen för några år sedan då jag fick biljetter till en TH-konsert. Det är här som det börjar bli intressant tycker jag.

Det här med företräde om vad som är värt att lägga pengar på eller bli förtjust i... Särskilt nu i Melodifestivalen-tider så visar sig vilka som har detta företräde väldigt tydligt, och vilka som helt enkelt inte har någon aning om vad riktig musik är.

”Det är bara en massa småtjejer som ringer och röstar på Eric Saade, bara för att de tycker att han är söt”, har jag fått höra i år, och vartenda år före det. Sådär menande säger de det, och bringar en hel del stereotyper och könsföreställningar upp på tal på vägen. Givetvis utan att ens reflektera över vad de säger. För vad säger de egentligen, mina föräldrar? Jo! Tjejer = subjektiva, känslomässiga, ytliga, oförståndiga, oförnuftiga. Och varför just tjejer, förresten? Det är som att så fort de inte gillar låten som vinner så är det fittpersoner som ska få skulden – och just små också. Som att den dåliga smaken är medfödd i deras kön. 

Varför ska vi avväpna tjejers smak på det sättet? Varför ska vi ironisera över det? Är det enda som kan räknas som riktig musik sådan som medelåldersmän på Aftonbladet utrustar med fem bin? Varför ska vi alltid vifta bort det tjejer tycker om som ”onödigt eller ”ytligt”, ett kvinnligt laddat attribut som det ses väldigt mycket ner på? Och varför ska det som tjejer tycker är snyggt vara just ytligt och onödigt? Män som runkar till storbröstade blondiner som kör ner tungorna i halsarna på varandra – är de ytliga?

Nej. Det är normalt, naturligt och ett resultat av den ofrånkomliga sexualdrift varje kukbärande cisman besitter. Enligt Malena Ivarssons svar på en orolig kvinnas fråga, så runkar de flesta män av till porr och njuter av det. ”Känn ingen skuld för att din man tittar på porr” skriver hon. Ingen kvinna ska känna skuld för att hennes man runkar av och det ska inte mannen heller. De behöver inte bli idiotförklarade – dels för att de är manliga när de gör det – deras manlighet och de attribut som räknas som manliga försvinner inte då, likadant som det kvinnliga inte försvinner när tjejer öppnar jeansknapparna. Det manliga – ofrånkomlig sexdrift, härsklysten, alfahanne – som tycker om att knulla. Det kvinnliga – ytlighet, moderlighet – som tycker om att bli knullade.

Män som runkar är inte ytliga. Men tjejer som onanerar till Eric Saade och Måns Zelmerlöv – är de ytliga?

Ja – enligt alla de kvällsdiskussioner, internet-argumentationer etc. som jag stött på är de det. Tjejerna idiotförklaras på grund av sina ringa åldrar och sina kön. Kika in på vilket negativt Bieber-forum eller Tokio Hotel-chatt som helst, så.

Därför – tänk efter innan ni dömer ut artister som Justin Bieber, Tokio Hotel, Eric Saade och Robert Pattinson, och tjejerna (och alla andra) som lyssnar/tittar på dem.

Det här ytlighets-applicerandet har lett till att tjejer skäms rejält över de artister de lyssnar på, trots att artisterna är omåttligt populära. När jag frågade en av mina sextonåriga vänner ifall jag fick följa med henne hem så fick jag ett rakt nej. Vi kunde vara hos mig istället.

”Varför inte?”
”Du kommer få se mina väggar.”
”Och?”
”De är pinsamma.”
”Varför?”
”Jag har en affisch där.”
”På vad? Jimmie Åkesson och Justin Bieber förenade i en kram?”
”Herregud vad tror du om mig? Nästan.”
”Men vad?”
”Justin Bieber.”
”Och?”
”Det är pinsamt.”
Jag känner igen det där som fan. Jag vågade inte heller bekänna att jag lyssnade på Tokio Hotel när jag gjorde det, på grund av den skam som ofrånkomligt följde med. Jag ville inte bli sedd som ytlig.

Så kom ihåg det innan ni dömer någon – för det sista tjejer (och tonåringar i allmänhet) behöver är väl mer skam?

/feministpussar