Hjärndöd hjärnfrekvens.

Jag är så trött på all ytlighet runtomkring mig. Precis varenda människa andas ytlighet. I luften... Det blir så tydligt. Och jag är så trött på det.

Det finns en gräns såklart. Men den passeras hela tiden så det hade kvittat ifall den inte fanns egentligen.

Jag har inget problem med människor som klämmer in bukfettet i korsetter, kletar på brunkräm i massor på fettig hy, målar naglarna och beundrar och älskar sig själva och sina yttre attribut. Absolut inte. Och just därför. Just därför är jag så trött på min omgivning att jag skulle kunna spy. Hårt och över hela golvet.

Fy fan.

Min potentiella fulhet... låt mig omfamna den. Låt andra omfamna sina potentiella fulheter. Låt det vara subjektivt, personligt och oviktigt. Sluta profilera er som objektiva, allvetande utseende-veteraner. Era skarpa blickar och lika skarpa ord sliter upp självförtroenden, självkänslor och sårar. Djupt. Till vems vinst? Er egen? Fy fan.

Jag har ingen respekt för människor som gnäller på andras hårutväxter, finnar, fettiga hy, tjocka läppar och svampiga naglar. Jag hatar det. Och när de använder termen ”ful” så vill jag bara köra upp knytnäven i ansikten på dem. Varför ska vi göra det så viktigt? Varför ska det vara så svårt att se bortom allt det där?

Usch fy fan. Usch fy fan för människor som pekar ut sig själva som självsäkra, men ändå spottar på andra bakom deras ryggar. Orkar inte. Vill inte.

Jag vet. Jag dömer också. Jag behandlar de människor jag anser snygga bättre än de som inte är det. Jag kan stirra. Jag kan förolämpa.

Jag kan vara hemsk. Jag är hemsk just nu. Jag kan snegla lite extra på de som knallar runt på stan i värsta porr-dräkterna. Jag kan, kultur-ärrad som jag är, sätta dreglet i halsen när jag ser vissa av de normbrytare jag propagerar så starkt för.

Men jag avskyr det. Faktiskt. Jag hatar när ytligheten som kan vara så underbar, vacker och rolig blir ett verktyg för att sprätta upp andras känslor. Jag försöker vända ut och in på mig själv, vrida den sylvassa kritiken till mig istället. Jag tittar bort från de norm-överskridande människor som jag anser vackra för att inte cementera den potentiella känslan av obehag hos dem.

Och jag försöker att inte döma.

Jag försöker att inte döma de som kritiserar andras utseenden, jag brukar inte göra det. Jag försöker att inte måla en offerroll på dem eller låta dem bära ansvar för att människor spyr, skär sig eller gråter för sina utseenden. Jag tänker inte applicera en skuld på dem som inte är deras.

Men jag kan inte låta bli att känna samma avsmak de kanske känner välla upp i mig, fast i annan karaktär.

Därför – SLUTA!

Jag orkar inte höra det här jävla fulhets-tjafset längre. Orkar inte orkar inte orkar inte orkar inte.