I Berlin hände något liknande. Två killar (janujävlar könar vi!) i min klass hade halsat i sig några öl vid en automat, och på vägen hem till vårt hostel grabbade de tag om en klasskamrats ben och armar och bar iväg henne till en buske, där de slängde in henne efter att ha svingat henne några gånger fram och tillbaka i luften. De gick sedan till hennes kompis och gjorde samma sak mot henne, medan hon skrek Sluta. Lägg av. Lärarna var inte närvarande, men en klunga elever stod och tittade på. De sade ingenting.
Jag skrek. Skrek åt dem att sluta. Jag har aldrig skrikit så högt i mitt liv.
Jag kände mig inte alls modig, det där var ju för fan bara medmänsklighet!, utan väldigt rädd. Att jag ens fick ut ett ljud, och ett sådant högt dessutom, är helt sjukt. När vi fortsatte till vårt hostel gick de några meter bakom oss och skrek skällsord åt mig. Elevklungan frågade: "Men varför sade du till? De skämtade ju bara."
Och det gör mig så sjukt rädd och fruktansvärt rasande.
Det får mig att vilja spy och tvinga dem att äta upp det. Jag skämtar inte. Jag hatar patriarkatet och det här tonårstänkandet med hela min existens.
Varför ska våra profilbilder på Facebook och våra eventuella bröst- och penisstorlekar vara mer relevanta för oss än vår egen säkerhet? För så är det. En snedvriden jävla prioritering som är helt sjuk.
Så jag har gett mig själv ett löfte. Jag tänker aldrig i mitt liv tillåta någon göra något med mig som jag inte tycker om. Jag tänker aldrig i mitt liv inte ta mig och min kropp på allvar när det gäller sådana situationer. Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar